Igår kväll kom vi hem från Öland igen.
Resan hem tog mäktiga fem och en halv timme! Massor av trafik och långa köer.
Jag måste säga att kidsen ska ha en guldstjärna modell HUGE
för hur bra de orkade med att sitta i bilstol så länge!
I morse kom kusinfamiljen från Lund hit och hela dagen lång har
vi spenderat på stranden. Det finns få saker som slår stranddagar.
Underbart!!!
Jag är ju en förvirrad människa. Verkligen. Förödelse följer liksom i mina fotspår.
Det har jag varit så länge jag kan minnas.
Det har jag varit så länge jag kan minnas.
Och det smittar nog av sig på min svägerska. Vi hade en något
annorlunda färd hem från stranden.....
Tryckte in alla handdukar, badkläder, strandleksaker, kylväskor
och ungar i bilen (våra respektive promenerade hem med barnvagnen)
och backade ut från parkeringen med bagageluckan stående rakt upp i luften.
En snäll kille sprang fram och smällde igen den åt oss.
På vägen hem skulle vi stanna hos min syster för liten husesyn. Efter denna stuvade vi återigen in kidsen i bilen och min svägerska backade ut bilen från uppfarten. Pang. Lite dovt sådär. Men ändå pang liksom. Eller? Vi tittade på varandra och skakade på axlarna, det var nog inget. Visst, var det inget? Nä, det lät bara lite konstigt från bromsarna tror jag. Backade lite till och jo..... det var nog något ändå. Ut ur bilen för att beskåda grannens brevlåda som vi jämnat med marken. En sådan där brevlåda som nästan är som ett elskåp, fastskruvat i marken. Den var inte bara lite tillbucklad utan fullständigt avsliten från gängorna och låg nu platt fall på marken. Lite skämmigt för min syster som redan backat ner deras brevlåda en gång tidigare. Brevlådan som vi nu backat sönder var den de köpt åt grannen för att de förstört den första.
Hemma plockade vi ut ungarna och all packning, låste bilen och gick upp till huset.
På väg bort till baksidan av huset kikade jag tillbaka och såg Oscars huvud innanför vindrutan.
På väg bort till baksidan av huset kikade jag tillbaka och såg Oscars huvud innanför vindrutan.
Just det, en unge hade vi glömt!
H E R R E G U D!!!!!
Jag vet inte varför men våra två respektive tyckte inte alls att storyn var lika rolig som vi gjorde. När vi skrattade så att vi grät tittade de ganska uppgivet på oss. Antagligen för att de inte är jättesugna på att åka till Bauhaus och skaffa ny brevlåda i morgon när stranden hägrar...
Hoppas att ni alla har det alldeles underbart i sommarvärmen!!
Nu blir det strax lösenord på bloggen!


2 kommentarer:
Hahaha... Skrattar så jag gråter, kan riktigt se det framför mig! :)
Älskar din blogg och hoppas på att få fortsätta läsa?!
Trevlig kväll!
Alexandra (Paulinas kusin)
Tack snälla, vad gulligt! Jag hör av mig till Paulina när det blir aktuellt ;)
Skicka en kommentar